|
H E writes from Sweden, on Saturday, May 27, 2000
![]() I was reading your article by Bjorn Hanssen about the 1992 “anti-Zionist Conference” and I remembered an interview of Ahmed Rami in the Swedish newspaper Göteborgs-posten. This interview was part of a series of articles about different revisionist, among them yourself.* The date of the Rami interview is April 8, 2000. This is a translation of part of the Rami interview about the Conference entitled “He has his own view of history. Ahmed Rami spreads revisionism among muslims” (original Swedish below):
I hope the translation is good enough, it’s quite different reading English and writing in it. As this story is quite different from the one on your website, I thought it would be interesting. H E [name known to this website] Sweden * The links are as follows:
|
|
Han har sin egen syn på historien. Ahmed Rami sprider revisionismen bland muslimer
[…] Vi sitter hemma hos en av Ahmed Ramis vänner i en villa i närheten av Bromma kyrka eftersom han inte vill visa oss sitt kontor. Jag sa till en kompis, en algerisk kille, att jag ska se om Säpo verkligen är informerad. Jag lyfte telefonluren och sa till TT att jag ska organisera en antisionistisk världskongress. Och det blev en debatt. Säpo började misstänka att kongressen skulle hållas på en båt. Andra trodde att den skulle hållas i Globen. Israel skickade protestbrev till svenska regeringen för att stoppa konferensen. Säpochefen och statsministern uttalade sig. Ett sådant rabalder om ett skämt! Det roliga är att den algeriska killen ringde mig. Han frågade varför jag drev med honom. Jag driver inte med dig, sa jag. Men du sa att det skulle vara ett skämt. Jo, men det är bara ett skämt. Nej, det är ju på TV, radio och tidningarna. Det är sant, sa han. Denna vår har skämtet blivit aktuellt igen. Ett av styckena i den bok om Förintelseförnekarna som fått författaren David Irving att stämma Deborah Lipstadt och Penguin books för förtal handlar just om Ramis skämt. |
||
FOR me this was no joke. After Rami’s stupid prank attracted international publicity, the Swedish, Danish and Norwegian press and TV published my immediate denials that I had ever accepted an invitation to attend such a conference. The denials came too late — my Swedish publishers Legenda Forlag and my Scandinavian literary agency Lennart Sane refused to accept any further books from me, using this “conference” as an excuse. |